livetsomveterinarstudent.blogg.se

... men inte kort nog, känns det som ibland.

 

Jag är mitt uppe i sommarlovet, som jag längtade efter så mycket under våren.

Mycket vill ha mer, eller i det här fallet kanske- mindre?

Jag längtar faktiskt tillbaka till skolan. Jag är nog inte gjort för att vara ledig. Jag är alldeles för grubbligt lagd. Ett tungt, svårt (förmodligen det svåraste hittills, och då inkluderar jag Nasse) beslut har fattats, men jag tänker inte gå in mer på det här.

 

Jag fick faktiskt ett sommarjobb till slut, tro det eller ej! Fantastiskt! Min kusin jobbar som personlig assistent till världens skönaste människa och på det viset fick jag in en fot och har nog jobbat åtminstone 75% i juli och har några pass kvar i augusti innan det är dags att återgå till att klättra på väggarna. Det är iallafall ett fantastiskt roligt och omväxlande jobb. Kollegorna är underbara och arbetsgivaren är bäst!

 

Ibland går jag in på "veterinärhörnan" på hpguiden och läser om lyckliga människor som blivit antagna till veterinärprogrammet. Jag minns så väl känslan. Jag har den lite nu också, inför årskurs två.

 

I tvåan blir vi, som var amöbor i ettan (varje årskurs ett är amöbor), senioramöbor. Sedan är det dags att komma överens om ett klassnamn och vips är vi färdiga veterinärer! Typ. 

 

Fortfarande ingen lägenhet i uppis, men skam den som ger sig!

 

Vi var i grekland en vecka i början av Juni. Det var fantastiskt! Vädret var underbart, vattnet kristallklart och maten inte alls så god som jag hade väntat mig. På planet till Skiathos upptäckte jag också att jag fått men från bilolyckan. Jag har blivit fruktansvärt flygrädd. Från ingen rädsla alls till total panik. Jag hade känt mig lite orolig för att jag kanske skulle bli rädd, och fått några lugnande (ganska svaga, verkar det som) tabletter av en klasskompis. Hjälpte föga. När vi började lyfta fick jag panik och grät och hyperventilerade. "Hysterisk", sa P.

Självklart hamnade jag också bredvid den enda andra flygrädda på hela planet. Så vi grät i kanon. Väl uppe i luften kändes det ändå ganska ok, så länge det inte var några luftgropar. När vi skulle landa meddelade piloten att han skulle göra en "ganska kraftig inbromsning" eftersom "landningsbanan faktiskt är den kortaste i världen". Too much information, tyckte jag och min fellow flygrädde.

 

På hemvägen var det inte bättre. Det kändes aldrig ok när vi väl var i luften. Två lugnande tabletter och en halv flaska vin senare, lyckades jag iallafall somna lite. Huga!

23e aug ska jag flyga till Kiruna för att gå på bröllop. Jag ser verkligen fram emot själva bröllopet och att träffa vännerna, men faaan vad jag fasar flygresan. Jag ska dessutom flyga själv. Är det okej att flyga på (höhö) personen i stolen bredvid och grina lite, även om man aldrig har sett stackarn förut?

Jag ska ringa doktorn och be att få något starkt utskrivet. 

 

Allmän sjukdomslära är vad som står på schemat till hösten. Spännande! Tror vi kommer göra bakterieodlingar och leta efter maskägg i bajs och sånt. Mums!

 

Heippa