Bättre sent än senare
Bättre sent än senare
Tjipp och välkommen!
Jag har, efter påtryckningar från MINST ett håll (Andrea), bestämt mig för att ta tag i det här med bloggande.
Det kommer väl handla om livet och skolan, typ. Liv har jag dock inte så mycket av för tillfället, men det kommer ju sommarlov och sånt (och med tanke på att jag inte har sökt sommarjobb ännu... ja, liv, om än fattigt)
Kort summering:
26/8-11 fick jag ett samtal från Uppsala. Jag var reserv nr 3 i andra urvalet och nu ringde en man och sa att jag kommit in. Jag var cool som ett skott i telefonen, mindes inte ett ord av vad han sa, och började bölgrina när samtalet avslutades. JAG SKA BLI VETERINÄR!
Trodde jag, ja. Dett var innan jag kände till stoppkurserna, men mer om det senare.
Min sambo hävdade att vi nu behövde flytta till uppsala, men jag var oförstående och menade att det väl bara tar en timme att åka dit, så jag kan ju lika gärna pendla. Det tar inte en timme. Det tar tre.
Jag slet mig igenom första kursen, som var rolig. Anatomi. Dissikera. Spännande. Lärorikt. 4 tentor första månaden. Första underkända tentan, embryologi. Första muntan- skakiga ben och svettiga armhålor.
Sedan började kursen från helvetet: BMBn. Biomedicinsk baskurs. Ser inte så skrämmande ut vid första anblicken, men herr E Gud vad jag var förvirrad och vilse i pannkakan. Detta var alltså min första stoppkurs. "Klara den eller gör om gör rätt med nästa års ettor", sa dom. Kanske inte ordagrant, men det var själva budskapet.
Första deltentan var en muntlig tentamen. Dessa, skulle det visa sig, varierade väldigt i svårighetsgrad beroende på vilken examinator man fick. I en grupp kunde det räcka att man sa "ny DNAspiral" på frågan om replikationen, medan det i andra grupper skulle ritas kemiska formler på tavlan. Gissa vilken grupp jag hamnade i?
Underkänd på både biokemidelen och histologidelen.
Jag och sambon köpte en bil, suuuuperfin volvo från 83, så nu tog det mig bara 1,5 h till skolan, och jag kunde ha med hunden i bilen. Tipp topp! Ända tills det blev frost och jag voltade av E4an i 110km/h. Tre varv i rusningstrafik. Jag fick ett litet skärsår på fingret, slog knät och tinningen och hunden sprang till skogs. Mycket otäck historia som ändå slutade med att hunden återfanns av arlandapolisen nästa dag och jag kunde återgå till det hysteriska BMBtempot, dock en bil fattigare. Det var coolt att åka ambulans också.
Detta hände, oturligt nog, ca 1 vecka innan om-muntan och den skriftliga tentan.
På ommuntan fick jag en annan examinator och klarade det, på nån jävla vänster.
Den skriftliga tentan klarade jag inte, och stressen över att kanske inte få börja tvåan var total. Det finns nämligen bara två omtentatillfällen på den kursen, varav det sista är i augusti. Man hinner alltså gå i skolan ett par veckor innan man får veta om man får fortsätta. Hemskt! Det första omtentatillfället var för ca 4 veckor sedan, och förra veckan fick jag veta att jag klarat det. FAntastiskt! godkäntgränsen var 40 och jag hade... 40!
När jag gick och väntade på antagningsbeskedet sökte jag mycket efter veterinärstudentbloggar, men tyckte inte jag hittade några, så detta är väl mest intressant för såna som gör samma sökning när dom väntar på nästa antagningsbesked...
Tips till er: Fixa boende. Ställ er i bostadskö. Det är fruktansvärt att pendla. 6 timmar om dagen går åt att sitta på ett tåg och lukta på andra människors morgonandedräkter och morgonfisar, när man faktiskt behöver dessa 6 timmar till att plugga och träffa vänner.
Jag bor fortfarande i sthlm och jobbar på att försöka byta vårt förstahandskontrakt här mot ett uppis. Snart...
Det var en liten resumé av det senaste halvåret, och jag ska väl försöka skriva lite roligare saker och kortare inlägg i framtiden.
Stay tuned!
Y
